Christopher Nolans Odyssén: Debatt om antikens representation

Christopher Nolans kommande filmatisering av Homeros Odyssén har utlöst en omfattande internationell debatt om representation och kulturarv. Att den svarta skådespelaren Lupita Nyong'o gestaltar Helena har aktiverat frågor om hur antiken ska tolkas och gestaltas i samtida kulturproduktion, och om den historiska föreställningen om en vit antik.

Bakgrund till debatten om rollbesättningen

I samband med att rollbesättningen för Nolans The Odyssey offentliggjordes uppstod omfattande reaktioner i digitala medier. Kritiken har framförts främst från nationalistiska och högerpopulistiska kretsar. Entreprenören Elon Musk, som också äger plattformen X, har varit en framträdande röst och hävdat att rollbesättningen vanhelgar det klassiska verket. Spridningen av dessa ståndpunkter har skett i stor skala via sociala medier.

Fenomenet är inte nytt. När David Gyasi spelade Akilles i Netflixproduktionen Troy: Fall of a City möttes rollbesättningen av omfattande rasistiska reaktioner i digitala forum. Det nuvarande fallet följer därmed ett etablerat mönster där rollbesättning i antika dramatiseringar blir föremål för politisk granskning.

Den vita antiken som historisk konstruktion

Föreställningen om antiken som övervägande vit har en etablerad historisk förankring. Under 1700-talets klassicism upphöjde konsthistorikern Johann Winckelmann Apollon från Belvedere till idealet för klassisk skulptur. Statyn kopplades samman med en föreställning om perfekta vita mänskliga kroppar i antikens Grekland.

Under 1800-talet förstärktes denna bild i samband med Greklands frigörelse från det osmanska riket. Frigörelsekampen tolkades som en fortsättning av perserkrigen, där västerländska värden ansågs ha försvarats mot orienten. Till detta fogades rasbiologins föreställningar om en så kallad dorisk invasion, enligt vilken nordiska folkgrupper i tidig tid skulle ha emigrerat söderut och etablerat sig i Grekland. Den vite europén kopplades på så sätt genetiskt samman med kulturproducenter som Perikles och Fidias.

Inte ens samtidens greker tilldelades dock en självklar plats i berättelsen om västerlandets vagga. De betraktades inte sällan som ovärdiga arvtagare till det klassiska kulturarvet. Att även grekiska aktörer uttryckt missnöje med Nolans rollbesättning, bland annat genom frånvaron av grekiska skådespelare, har historiska rötter i denna dynamik.

Antikens polychromi och receptionshistoria

Arkeologisk forskning har sedan länge etablerat att grekisk och romersk skulptur ursprungligen bemålades i färgglada nyanser. Att framföra detta i offentliga sammanhang har dock mött motstånd. Uttalanden om antikens färgsättning har i vissa fall mötts med ilska eller hot, vilket indikerar den emotionella laddningen kring frågan.

Den vita antiken reproduceras genom klassicistisk arkitektur. I Washington är Kapitolium, Lincolnmonumentet och den planerade triumfbågen kritvita. Under sekler har föreställningen bekräftats i konstverk, gipsavgjutningar, byster och skådespelare. Elizabeth Taylor spelade exempelvis både Kleopatra och Helena, vilket bidrog till att befästa bilden av antiken som vit.

Homeros hudfärg och poetiska epitet

Historisk forskning visar att antikens greker och romare inte organiserade samhället utifrån hudfärgsbaserade kategorier. En ljusare ton signalerade inte i sig ett vackrare utseende. I Homeros epos beskrivs Helena som vitarmad, men detta utgör ett poetiskt epitet snarare än en raslig klassificering. Adjektivet xanthos, använt om bland andra Menelaos och Akilles, hade en rad konnotationer utöver ljus eller rödaktig hårfärg. Homeriska färger överensstämmer inte alltid med samtida uppfattningar; havet beskrivs exempelvis som vinrött.

Vidare gör guden Athena Odysseus svart när hon återskapar hans skönhet. Memnon, kung av Etiopien, beskrivs som gudalik och bland världens vackraste män. Att Matt Damon, med brittiska och nordiska anor, spelar Odysseus har inte väckt motsvarande reaktioner som Nyong'os rollbesättning.

Kulturkanon som levande tradition

De homeriska eposen har genom historien kontinuerligt omtolkats. Aischylos lät Klytaimnestra snarare än Aigisthos döda Agamemnon. Euripides placerade Helena i Egypten under det trojanska kriget. Vergilius utvecklade sidokaraktären Aeneas och lät honom grunda Rom. Snorre Sturlasson lät asaguden Odin härstamma från Troja.

I samtida kulturproduktion har Margaret Atwood gett Penelope huvudrollen i en roman. Derek Walcott gestaltade Helena som en svart kvinna i Omeros. Nolans filmatisering följer därmed en etablerad tradition av klassisk reinterpretation, vilket utgör en central aspekt av hur kulturkanoner fungerar som levande verk.

Antikens politiska instrumentaliserings

Föreställningen om en vit antiken har anammats av moderna nationalistiska och högerextrema rörelser. Inom ramen för konspirationsteorier om ett så kallat folkutbyte kopplas antikens kultur till en föreställd västerländsk identitet som anses hotad av demografiska förändringar. Debatten om låga födelsetal i västvärlden, som Elon Musk också har lyft, hänger samman med denna diskurs.

Att en svart skådespelare gestaltar Helena, själva sinnebilden för kvinnlig skönhet i de homeriska eposen, uppfattas inom denna tankevärld som ett hot mot västerländsk identitet. Det är relevant att skilja mellan berättigad kritik mot specifik rollbesättning och den ideologiska kontext i vilken kritiken framförs. Att slagord från Sparta noterades under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 illustrerar hur antika referenser används som politiska symboler.

Varför väcker rollbesättning i antika filmer debatt?

Rollbesättning i antika dramatiseringar berör frågor om kulturarv, historisk representation och identitet. Föreställningen om antiken som övervägande vit har djupa historiska rötter, och utmaningar mot denna bild möter ofta starka reaktioner i offentliga sammanhang.

Hur historiskt korrekt är föreställningen om en vit antiken?

Arkeologisk forskning visar att antikens skulptur var färgglad, inte vit. Antikens samhällen organiserades inte utifrån hudfärgsbaserade kategorier, och det fanns ingen systematisk koppling mellan ljus hud och estetisk eller social överlägsenhet.

Har antika verk alltid omtolkats?

Ja. Från antiken till nutid har klassiska verk kontinuerligt anpassats till nya kulturella och politiska sammanhang. Aischylos, Euripides, Vergilius, Snorre Sturlasson, Margaret Atwood och Derek Walcott utgör exempel på denna långa reinterpretationstradition.