Parterna enade om reformagenda för arbetsmarknadspolitiken

En bred samling av arbetsmarknadens parter visar stor samsyn kring behovet av strukturella reformer av den svenska arbetsmarknadspolitiken. I dialog med landets ledande arbetsmarknadsorganisationer framträder en gemensam bild: arbetsmarknadspolitiken fungerar allt sämre som instrument för kompetensförsörjning och matchning, och parterna är bäst skickade att formulera rationella lösningar.

Vilken grundanalys ligger bakom kraven på reform?

Underlaget för diskussionerna utgörs av rapporten Kompetens för Sverige, framtagen för Arena Idé. Analysen belyster hur arbetsmarknadspolitiken under fyra mandatperioder successivt försämrats i sin förmåga att fullfölja det dubbla uppdraget: att rusta arbetslösa med relevant kompetens för befintliga jobb och att understödja arbetsgivares rekryteringsprocesser.

Rapporten konstaterar att arbetsmarknadspolitiken befinner sig i ett tillstånd präglat av långvarig nedrustning, i likhet med hur försvarspolitiken beskrevs för ett decennium sedan. Kompetensförsörjningen utgör numera en flaskhals i den ekonomiska tillväxtens värdekedja.

Vilka är de fyra policyparadoxerna?

Analysen sammanfattas i fyra policyparadoxer, det vill säga situationer där forskning och beprövad erfarenhet står i konflikt med gällande partipolitiska föreställningar.

1. Prioriteringsparadoxen

Arbetsförmedlingens grundläggande uppdrag är att betjäna både arbetssökande och arbetsgivare, med tidiga insatser som centralt verktyg. Nuvarande styrning innebär att tidiga insatser inte prioriteras, utan att fokus förlagts till sena insatser, det vill säga först efter 24 månaders arbetslöshet.

2. Kompetensförsörjningsparadoxen

Staten har reducerat insatserna för att rusta arbetslösa med ny kompetens, samtidigt som sådana insatser är avgörande för att arbetsgivare ska kunna och vilja anställa.

3. Funktionsbegränsningsparadoxen

Insatserna för personer med funktionsbegränsning har minskat, med konsekvensen att personer som vill arbeta i stället tvingas leva på försörjningsstöd. Riksrevisionen har dokumenterat detta i granskningsrapporter. Inflationen har dessutom urholkat reella värdet på lönebidragen.

3. Styrningsparadoxen

Den statliga styrningen har blivit allt mer detaljerad och centraliserad, vilket försvårar samarbete på lokala arbetsmarknader mellan stat, kommuner och parter. Beviljade anslag kan inte alltid omfördelas efter lokala behov, utan returneras till Finansdepartementet.

Arbetsförmedlingens omorganisation i början av decenniet har förstärkt denna utveckling. Myndighetens lokala närvaro har minskat och fokus har skiftat från service till kontroll.

Vilka reformförslag har parterna diskuterat?

I diskussionerna med ledningarna för organisationerna har flera konkreta förslag behandlats. Sammanfattningsvis framträder följande punkter med stor eller fullständig uppslutning:

• Ett sysselsättningspolitiskt ramverk, liknande de som gäller för finans- och klimatpolitiken, med Industriavtalets mål som möjlig grund.
• Att Arbetsförmedlingen åter prioriterar tidiga insatser och betjänar både arbetsgivare och arbetssökande.
• Flexiblare anslagskonstruktioner för att möjliggöra kapacitet att ge 100 000 arbetslösa kompetens för nya jobb.
• Utökat stöd till personer med funktionsbegränsning.
• Att lönegolvet för invandrare bestäms genom avtal.
• Stöd för geografisk rörlighet.
• Lokala kompetenskontrakt mellan stat och kommun.

Parterna har också lyft behovet av återuppförd lokal närvaro för Arbetsförmedlingen och förbättrad yrkesutbildning för arbetslösa. Den enda frågan där påtagliga skillnader i uppfattning föreligger gäller reformerad a-kassa och incitamentsstruktur.

Vad talar för att parterna kan driva reformer framåt?

Reformen 2022 av omställningsstudiestödet och lagen om anställningsskydd åskådliggör att parternas samsyn och överenskommelser kan garantera att reformer blir bestående. Det är parterna som besitter det operativa kunnandet om hur arbetsmarknaden fungerar och som kan formulera rationella lösningar.

För den regering som tillträder efter nästa val föreligger ett tydligt reformbehov. Nästa arbetsmarknadsminister bör, enligt analysen, engagera parterna i arbetet med en gemensam reformagenda.

Behövs ett sysselsättningspolitiskt ramverk?

Ett sysselsättningspolitiskt ramverk skulle, i likhet med ramverken för finans- och klimatpolitiken, skapa långsiktiga spelregler och målstyrning för arbetsmarknadspolitiken. Industriavtalet erbjuder en redan existerande plattform för sådana mål. Parterna uttrycker stort stöd för denna inriktning.

Hur påverkar centraliseringen den lokala arbetsmarknaden?

Centraliserad statlig styrning minskar utrymmet för lokalt samarbete mellan myndigheter, kommuner och arbetsmarknadens parter. När anslag inte kan anpassas till lokala förhållanden och i stället returneras till Finansdepartementet, uppstår suboptimering snarare än synergieffekter.