Författaren Per Svensson om cancerbeskedet: 'Det rör sig om månader'
I ett utdrag ur sin postuma bok beskriver författaren och journalisten Per Svensson hur en rad symptom ledde till diagnosen bukspottkörtelcancer med dålig prognos. Läkaren meddelade att det rör sig om månader snarare än år.
Vägen till diagnos
I slutet av januari 2024 började Per Svensson känna av en molande värk i magen. Han trodde först att det handlade om stressrelaterad magkatarr. Hans dotter Elvira noterade att han såg gul ut, vilket han själv inte lade märke till. Först efter att hans hustru Ann-Sofi insisterade på att han skulle söka vård, fick han tid på vårdcentralen i Anderslöv.
Läkaren på vårdcentralen konstaterade att Svensson var gul och skickade honom vidare till akuten i Malmö. Där genomgick han ultraljud och skiktröntgen. Läkaren kunde snabbt utesluta gallsten, vilket var en indikation på att det rörde sig om något allvarligare.
Beskedet som förändrade allt
Den 23 februari fick Per Svensson beskedet att han hade en tumör i bukspottkörteln. Tumören satt så illa till att kirurgi inte var möjlig. Läkaren var rak och saklig i sin kommunikation.
”Det är en tumör”, säger Svensson. ”Ja”, svarar läkaren, ”och tyvärr sitter den dåligt till.”
På frågan om hur lång tid som återstod svarade läkaren att det rör sig om månader snarare än år. Han beskrev också hur dödsförloppet troligen skulle se ut: ökad trötthet, minskad aptit och minskat socialt engagemang.
Reflektioner över livet och döden
Trots det allvarliga beskedet uttrycker Per Svensson tacksamhet över sitt liv. Han beskriver sig själv som privilegierad, med ett långt och lyckligt äktenskap, begåvade barn och ett framgångsrikt yrkesliv.
”Om livet är ett lotteri så har jag gång på gång dragit högsta vinsten”, skriver han. ”Kanske inte orimligt då att jag till sist drar en rejäl nitlott i livstombolan?”
Det som plågar honom mest är inte att han själv ska försvinna, utan att han ska försvinna från sin hustru Ann-Sofi. Han hade velat åldras med henne, diskutera nyheter vid frukosten, planera vandringsturer och fira högtider med familjen.
Vårdens bemötande och organisation
Svensson beskriver vårdpersonalen som oerhört vänlig och hjälpsam. Han genomgick en ERCP-operation (endoskopisk retrograd kolangiopankreatografi) som inte lyckades, och ytterligare ett försök planerades. Under tiden fick han stanna kvar på sjukhuset och fick stöd av personalen.
Han reflekterar över sjukhusmiljön och beskriver den som en port till en annan verklighet. ”Den vita patientskjortan är den sjukes uniform. Det är som i klostret, i det militära eller i fängelset”, skriver han.
Praktiska förberedelser
Efter beskedet började Svensson och hans hustru planera för framtiden. De diskuterade ekonomiska frågor, bland annat pension och efterlevandeskydd. Svensson hade tidigare maximerat efterlevandeskyddet hos sina utbetalare, och det visade sig vara bättre än han befarat.
Han beskriver hur de under en promenad längs stranden talade om hur de skulle förbereda det liv som väntar Ann-Sofi efter hans död. ”Kan döden göras till ett projekt? Kanske är det så man måste göra”, skriver han.
Åter till vardagen
Trots det tunga beskedet återvände Svensson hem och försökte leva så normalt som möjligt. Han åt middag med sin hustru, tittade på Aktuellt och somnade bredvid henne. ”Underbart att få somna bredvid Ann-Sofi och söka hennes hand som jag gjort så många gånger under åren”, skriver han.
Utdraget ur boken ger en inblick i hur en människa hanterar ett livshotande besked och hur vårdens organisation och bemötande spelar en avgörande roll i den processen.