Metodkritik präglar forskning om plastpartiklar i kroppen
En intensiv vetenskaplig debatt pågår om tillförlitligheten i studier som mäter förekomsten av plastpartiklar i människokroppen. Kritiken riktar sig mot metodologiska brister som kan påverka resultatens validitet.
Hjärnstudie ifrågasätts av forskare
En uppmärksammad studie publicerad i Nature Medicine visade att hjärnvävnad från avlidna personer innehåller högre halter av nanoplast än andra organ. Studien var den första systematiska undersökningen av plastpartiklar i människohjärnor.
Den italienske forskaren Fazel Monikh, specialist på nanomaterial i biologiska vävnader, har tillsammans med kollegor publicerat en kritisk kommentar som ifrågasätter studiens upplägg. Kritiken fokuserar på analysmetodernas begränsningar, särskilt svårigheten att skilja mellan fettvävnad och polyetenplastpartiklar.
Metodologiska utmaningar
Analystekniken innebär att vävnad tvättas bort, varefter resterna filtreras och förbränns för analys av rökgaser. Problemet är att kvarvarande fettrik hjärnvävnad kan ge missvisande resultat eftersom det inte går att särskilja rökgaser från fettvävnad och plast.
Forskarna bakom den ursprungliga studien erkänner dessa metodologiska begränsningar i sin publicering. De diskuterar också faktorer som skulle kunna leda till underskattning av plastmängder.
Vetenskaplig konsensus om plastförekomst
Trots metodkritiken råder bred enighet inom forskarsamhället om att plastpartiklar förekommer i människokroppen. Osäkerheten gäller främst kvantiteten.
Fazel Monikh betonar att kritiken inte innebär att plastföroreningar saknar betydelse. Tvärtom understryker han att många kemikalier inom plastindustrin är hälsofarliga och att exponering för mikroplast och nanoplast ökar kontinuerligt.
Djurstudier ger stödjande bevis
Omfattande djurstudier visar hur plastpartiklar tas upp av olika vävnader, inklusive hjärnan. Dessa studier använder metoder som inte är etiskt godtagbara för människor, som märkta nanoplastpartiklar som kan följas genom kroppen.
Forskning visar också att nanoplast utgör en större del av föroreningarna än tidigare förstått. En nylig studie i Nature indikerar att världshaven innehåller lika mycket nanoplast som allt synligt plastskräp och mikroplast sammantaget.
Forskares rekommendationer
Tommy Cedervall, svensk forskare som tidigt visade hur nanoplast ansamlas i fiskhjärnor, varnar för att metodkritik kan misstolkas som att plastexponering är ofarlig.
"Okunskap är bara okunskap, då vet vi ingenting. Men i det här fallet tycker jag nog att vi vet tillräckligt för att åtminstone inte utsätta oss för mer plast än nödvändigt", kommenterar Cedervall med särskild hänvisning till barnens framtida exponering.
Den pågående debatten illustrerar den vetenskapliga processens betydelse för att utveckla tillförlitliga analysmetoder inom detta växande forskningsområde.