Europa har accepterat USA:s tillbakadragande – men gapet kvarstår
Vid Natos toppmöte i Ankara förra veckan uteblev den kris som många befarade. Detta beror inte på att hoten från Trumpadministrationen mildrats, utan på att europeiska ledare slutligen har accepterat att USA ombalanserar sin säkerhetspolitik. Enligt Oscar Jonsson, forskare vid Försvarshögskolan, är detta en sund anpassning – men den största utmaningen ligger fortfarande framför oss.
Varför blev Ankara-toppmötet inte en urladdning?
För ett år sedan, inför toppmötet i Haag, fanns farhågan att USA skulle lämna Nato. Inför Ankara var förväntningarna mer kalibrerade, även om Trumpadministrationens retorik var ungefär lika allvarlig. Den största anledningen till att Ankara inte blev samma urladdning var att europeiska ledare slutligen har accepterat att USA ombalanserar. Signalerna har kommit länge: Kina är det stora hotet, och det finns alltid ett eller två krig i Mellanöstern som USA engagerar sig i. Europa består av stater med högre välstånd och väsentligt lägre försvarsutgifter som borde kunna reda ut sin egen säkerhet.
Denna uppfattning är ganska utbredd i USA. Den är inte särskilt korrekt i bemärkelsen att amerikansk närvaro här tjänat amerikanska intressen snarare än utgjort någon form av allmosa till Europa. Den amerikanska synen på vår kontinent är heller inte ny, men Trump har omvandlat inställningen till policy och kryddat med retorik och hot.
Vilka konkreta förändringar har Trumpadministrationen annonserat?
Trumpadministrationen har annonserat att 5 000 soldater ska dras tillbaka, stridsflygen minska från 150 till 100, antalet bombflyg halveras, och marina spaningsflyg reduceras från 26 till 15. Därtill försvinner alla lufttankningsflygplan. Det anmärkningsvärda med de europeiska reaktionerna på detta är deras huvudskaliga frånvaro. För bara två år sedan hade vart och ett av dessa besked utlöst en kris. Nu möts de mestadels med tystnad – och, förhoppningsvis, planering. Europeiska ledare har accepterat att det amerikanska tillbakadragandet är på riktigt, och beständigt.
Hur har den europeiska försvarsindustrin reagerat?
Under Trumps första mandatperiod var policyn ”köp amerikanskt, få beskydd”. Den strategin har nått vägs ände. Många europeiska stater överväger hur klokt det är med vapensystem vars leveranser, reservdelar och mjukvara kontrolleras av en administration som inte har något emot att utpressa sina allierade när andan faller på. Idén om att köpa amerikanskt och få beskydd blir svårare att sälja när det amerikanska beskyddet är på väg bort.
När Irankriget bröt ut sonderade Washington om Polen kunde avvara ett av sina två Patriotbatterier – till Mellanöstern. För Warszawa, som köpt amerikanskt just för att binda USA vid sin säkerhet, var det ett uppvaknande. Det ryktades att europeiska ordrar på amerikansk materiel till Ukraina skulle försenas. Danmark, med en historia av nästan bara amerikanska luftvärnssystem, valde det fransk-italienska SAMP/T NG framför det amerikanska Patriot. Av Tysklands 154 planerade materielanskaffningar går 8 procent till amerikanska leverantörer – för några år sedan var Berlin en av Washingtons största kunder.
Vilka positiva besked kom från Ankara?
Men det finns en annan sida av Ankara-mötet. Femtio miljarder dollar i försvarsindustriella avtal, 40 miljarder till obemannade system, 70 miljarder euro till Ukraina under 2026 – och beskedet att Ukraina kan få licenstillverka Patriotrobotar. Det blir ett starkare Europa även om USA:s roll i Nato är svagare.
Vad är den största utmaningen framöver?
Så långt är anpassningen sund; illusioner är dyrare än sänkta förväntningar. Men att se problemet är inte samma sak som att lösa det. Tillbakadragandet av amerikanska förmågor går fortare än uppbyggnaden av europeiska. Gapet kan vara som störst från och med nästa år. Det är då Rysslands relativa övertag mot Europa kan vara som störst, innan våra investeringar blir till leveranser.
De europeiska ledarna köper tid. Det första steget är att sluta förneka läget, och många stater har lyckats. Nästa steg är svårare – att i rätt tid fylla det gap amerikanerna lämnar efter sig. Ankara visade att Europa har accepterat vägen. Nu återstår det att vandra den.