Metodkritik väcker frågor om plastförekomst i mänsklig vävnad
En intensiv vetenskaplig debatt pågår kring tillförlitligheten av mätmetoder för plastpartiklar i människokroppen. Diskussionen har aktualiserats efter kritik mot en uppmärksammad hjärnstudie publicerad i Nature Medicine.
Analytiska utmaningar inom forskningen
Studien, som var den första systematiska undersökningen av plastförekomst i människohjärnor, visade högre halter av nanoplast i hjärnvävnad jämfört med andra organ som njurar och lever. Resultaten baserades på analys av vävnadsprover från avlidna personer.
Den använda analysmetoden innebär dock betydande tekniska begränsningar. Processen, som innefattar tvättning av vävnad följt av filtrering och förbränning för rökgasanalys, kan inte särskilja mellan fettvävnad och polyetenplastpartiklar. Detta skapar osäkerhet kring resultatens validitet.
Vetenskaplig granskning och metodkritik
Den italienske forskaren Fazel Monikh, specialist på nanomaterialanalys i biologiska vävnader, har tillsammans med kollegor publicerat en kritisk kommentar i Nature Medicine. Forskargruppen ifrågasätter studiens upplägg och pekar på risken för kraftig överskattning av plasthalterna.
Kritiken omfattar även brister i kontaminationskontroll, där det inte går att utesluta att proverna förorenats av plastpartiklar från externa källor under hanteringsprocessen.
Bredare implikationer för folkhälsopolitiken
Trots metodkritiken understryker forskarna att plastföroreningar utgör ett reellt hälsoproblem. En betydande andel av kemikalierna inom plastindustrin är dokumenterat hälsofarliga, och exponeringen för mikroplast och nanoplast ökar kontinuerligt.
Djurstudier, där etiskt godtagbara spårningsmetoder kan tillämpas, visar konsekvent att plastpartiklar absorberas av olika vävnader inklusive hjärnan. Dessa studier stödjer hypotesen om plastackumulation i biologiska system.
Kunskapsläget och framtida forskningsbehov
Den svenska forskaren Tommy Cedervall, pionjär inom nanoplastforskning, betonar vikten av att inte misstolka vetenskaplig osäkerhet som indikation på ofarlighet. Hans forskning var bland de första som påvisade nanoplastackumulation i fiskhjärnor.
Nyligen publicerad forskning i Nature indikerar att nanoplastmängderna i världshaven kan vara jämförbara med all synlig mikroplast, vilket understryker omfattningen av problemet.
Forskarna rekommenderar försiktighetsprincipen, särskilt gällande barns exponering, medan metodutvecklingen för exakt kvantifiering av plastförekomst i mänsklig vävnad fortsätter.