Kommuner och samhällsviktiga bolag riskerar att drunkna i krav. EU:s CER-direktiv, som syftar till att stärka motståndskraften i kritisk infrastruktur, läggs ovanpå ett redan ansträngt läge med cyberhot, extremväder och störningar i leveranskedjor. Det rapporterar Di.se, som har intervjuat Karin Palmblad, senior resiliensexpert på Ramboll, om hur offentliga verksamheter kan omvandla en växande utredningsbörda till konkreta åtgärder.
Problemet för många aktörer är inte något enskilt direktiv utan mängden av parallella krav. Enligt Palmblad pågår utredningar inom samtliga samhällsviktiga sektorer, bland annat transport, vatten och energi, vilket hon kopplar till den aktuella hotbilden. Samtidigt har beroendena ökat, både till digitala system, leverantörer och andra aktörer, vilket gör att frågorna snabbt blir praktiska: vilka funktioner måste fungera, vilka är vi beroende av och vad händer om något brister.
Kartläggning, handlingsplan och praktisk övning
Rambolls modell för ökad beredskap och motståndskraft bygger på tre steg. Det första är att kartlägga de funktioner, system, leverantörer, kompetenser och samarbeten som redan finns på plats. Palmblad betonar att de flesta aktörer inte börjar från noll.
”Många aktörer har redan mycket på plats för att vardagen ska fungera. Frågan är hur de också ska fungera vid kris eller krig,” säger hon till Di.se.
Det andra steget är att gå från lägesbild till handlingsplan. Verksamheten behöver prioritera vad som är mest brådskande, utse ägarskap för frågorna och bestämma hur arbetet ska drivas vidare. Det kan handla om att planera och genomföra övningar, utbilda personal eller skapa nya samarbeten. Palmblad understryker att analysen måste föras vidare och sättas i verket.
Det tredje steget är att pröva arbetet i praktiken. Ett undertecknat avtal eller ett teoretiskt lager utgör ingen garanti för beredskap. Först i en övning framgår vem som gör vad, vem som fattar beslut och vad som måste hållas i gång först.
Samverkan som nödvändighet, inte honnörsord
För komplexa och mindre verksamheter blir resursfrågan kännbar. Alla kapaciteter kan inte byggas upp på egen hand, vilket enligt Palmblad gör samverkan till en praktisk nödvändighet snarare än en slogan.
”Vi behöver öva tillsammans men framför allt lära känna varandra och ta reda på vilka behov som finns, var det går att ställa om och vad som behöver vara på plats tidigt,” säger hon.
Debatten om svensk säkerhetspolitik och beredskap har även förtjänat medborgarengagemang, vilket framgick i den nyligen förda