ÖB Michael Claesson om säkerhetsläget: Upprustningen är akut

Överbefälhavare Michael Claesson konstaterar att Försvarsmakten står inför betydande strategiska utmaningar i form av kompetensbrist och begränsad industriell kapacitet vid den pågående västliga upprustningen. Under Almedalsveckan betonade han att det säkerhetspolitiska läget präglas av eskaleringsrisker och rysk hybridkrigföring, vilket kräver att försvarets beredskap gäller omedelbart och inte först framåt 2030.

Vilka strategiska utmaningar står Försvarsmakten inför?

Enligt Michael Claesson är kompetensförsörjningen en central utmaning. Bristen på kvalificerad personal är en direkt konsekvens av historiska avvecklingsbeslut, där nyckelpersonal som tidigare avgångsbelagts nu saknas inom organisationen. Samtidigt rapporterar överbefälhavaren om en positiv rekryteringsutveckling, med den högsta tillströmningen av officersaspiranter sedan slutet av 1990-talet.

Att alla de människor jag ska skicka till Natostaber är de som vi betalade för att lämna för 20 år sedan. Det kommer tillbaka och biter oss i baken helt enkelt, säger Michael Claesson.

Den akutaste flaskhalsen för den svenska upprustningen är dock den globala efterfrågan på försvarsmateriel. Eftersom hela västvärlden genomför omfattande upprustningsprogram samtidigt, finns det i nuläget inte tillräcklig produktionskapacitet för att möta behoven i önskad takt.

Hur bedöms det globala säkerhetsläget och eskaleringsriskerna?

Claesson uttrycker oro över en potentiell kedjereaktion av händelser som kan leda till en okontrollerad eskalation. Han pekar på en polariserad politisk utveckling i Europa, transatlantiska spänningar och konflikter som skapar globala ekonomiska påfrestningar. Han ställer frågan om när gränsen för ett globalt krig egentligen passeras, med tanke på att det redan finns väpnade konflikter på två kontinenter med globala effekter.

Jag menar lite semifilosofiskt att man måste zooma in och ut och titta på hur det hänger ihop och vilka risker det skapar. Och de riskerna är det mitt jobb att försöka förutse och hantera, säger överbefälhavaren.

Hanterar Ryssland hotet mot Östersjöregionen?

Risken för traditionella ryska militära operationer bedöms som låg så länge de ryska väpnade styrkorna är bundna i Ukraina. Däremot framhåller Claesson att hybridkrigföringen är en lika brutal men mer subtil metod, syftande till att långsamt erodera motståndarens samhällssystem, politik och infrastruktur.

Hybridkrigföringen utesluter inte användning av militära tillgångar. Claesson varnar för att ryska specialförband potentiellt kan placeras på strategiska öar i syfte att testa allierade beslutsprocesser.

Det vore tjänstefel om jag bortsåg från risken. Jag behöver inte övertygas mer om vilken riskbenägenhet som präglar den ryska regimen, konstaterar han.

I fråga om den finländska presidenten Alexander Stubbs uppmaning till europeiska ledare att behålla lugnet, anser Claesson att de båda delar samma sakpolitiska analys. Både den svenska och finländska ledningen identifierar hybridkrigföring som det primära hotet i närtid, oavsett retoriska skillnader i hur hotbilden bör kommuniceras.

Varför uppstår kompetensbristen i Försvarsmakten?

Kompetensbristen är en strukturell följd av de avvecklingsbeslut som fattades för cirka 20 år sedan, då personal med central kompetens avgångsbelades. Denna personal saknas nu när Försvarsmakten ska expandera och tillhandahålla personal till Natostaber.

Vad begränsar den svenska försvarsupprustningen?

Den svenska upprustningen begränsas främst av den globala bristen på produktionskapacitet. Eftersom samtliga västliga stater samtidigt genomför omfattande försvarssatsningar, överstiger efterfrågan den tillgängliga industriella kapaciteten.

Hur förhåller sig ÖB till Finlands syn på det ryska hotet?

Överbefälhavaren bedömer att den svenska och finländska synen på säkerhetsläget är samstämmig. Trots retoriska skillnader kring hur hotet bör kommuniceras, är båda överens om att rysk hybridkrigföring utgör ett reellt och pågående hot mot samhällsinstitutionerna.