Säkerhetskultur och granskning i offentlig förvaltning

Senaste årets granskningar av säkerhetsbrister kring Sveriges högsta makthavare aktualiserar frågor om säkerhetskultur, offentlig uppföljning och myndigheternas förmåga att hantera identifierade risker. Både Säpos livvaktsverksamhet och säkerheten kring statsministerparets egendom har visat sig ha systemiska brister, vilket väcker frågor om hur institutioner hanterar extern granskning.

Vad avslöjade DN om Säpos livvaktsverksamhet?

Hösten 2025 publicerade DN:s reportrar Adrian Sadikovic och Hugo Lindkvist en granskning som visade att Säkerhetspolisens livvakter under flera år hade använt träningsappen Strava på ett sätt som möjliggjorde detaljerad kartläggning av deras rörelsemönster. Eftersom datan var offentligt tillgänglig på nätet gick det att härleda vilka personer som livvakterna skyddade, bland andra kungafamiljen, statsminister Ulf Kristersson, tidigare statsministrar Magdalena Andersson och Stefan Löfven samt SD-ledaren Jimmie Åkesson.

DN valde att informera Säpo tre dygn före publicering, vilket gav myndigheten möjlighet att radera den offentliga datan. Redaktionen avstod dessutom från att publicera vissa känsliga detaljer med hänsyn till säkerhetsläget. Säpos dåvarande myndighetschef Charlotte von Essen meddelade att myndigheten vidtog åtgärder för att säkerställa att liknande incidenter inte upprepas, ett uttalande som fick bred uppmärksamhet.

Vad gäller Aftonbladets granskning av statsministerparets egendom?

Under den gångna veckan publicerade Aftonbladets reporter Lisa Röstlund en granskning som påvisade allvarliga säkerhetsbrister kring statsminister Ulf Kristerssons och Birgitta Eds egendom. Röstlund använde metoden att wallraffa, det vill säga granskning under antagen identitet, i detta fall som volontär på egendomen. Metoden har rötter i den tyske journalisten Günter Wallraffs arbete och är ett etablerat, om än diskuterat, verktyg inom undersökande journalistik.

Enligt Röstlund skedde granskningen utan tips från utomstående, och byggde på utelämnande av allmänna handlingar rörande berörd stiftelse samt offentligt tillgänglig information från Birgitta Eds Facebooksida. Aftonbladet har med hänvisning till säkerhet valt att avstå från att publicera vissa uppgifter.

Hur har berörda aktörer reagerat?

Reaktionerna skiljer sig åt mellan de båda fallen. I Strava-fallet valde Säpos ledning att erkänna bristerna och inleda förbättringsarbete. I det senare fallet har reaktionerna präglats av kritik mot journalistiken snarare än mot de identifierade säkerhetsbristerna.

Statsminister Ulf Kristersson och Birgitta Ed har riktat kritik mot Aftonbladets tillvägagångssätt. Även ministern för civilt försvar har uttryckt kritik mot reportern personligen snarare än att kommentera de säkerhetsmässiga konsekvenserna av granskningens resultat. Göran Thorstenson, tidigare affärspartner till Birgitta Ed, har i kommunikation med media ifrågasatt reporterns oberoende och uttalat förhoppningar om att ansvariga journalister ska få betala ett högt pris.

Varför är säkerhetskulturen en fråga för offentlig förvaltning?

Båda granskningarna belyser ett gemensamt problem. Säkerhetsbrister kring Sveriges regeringschef utgör en risk för rikets säkerhet, särskilt med tanke på det hotbildsläge som myndigheterna själva flaggat för. När externa aktörer, vare sig det rör sig om journalister eller potentiella fientliga aktörer, kan ta sig nära statsministerns privata sfär utan att myndigheterna upptäcker det, indikerar detta systemiska svagheter i säkerhetsarbetet.

Från ett förvaltningsperspektiv är det centrala hur institutioner hanterar identifierade brister. Att rikta kritik mot dem som uppmärksammar problemen, snarare än mot problemen i sig, riskerar att försvaga incitamenten för frivillig rapportering och därmed försena nödvändiga reformer. Detta är en fråga som berör både myndigheters interna styrsystem och den politiska ledningens ansvar att säkerställa att säkerhetsarbetet fungerar.

Vad innebär wallraffning som journalistisk metod?

Wallraffning innebär att en journalist verkar under falsk identitet för att undersöka missförhållanden som annars är svåra att få fram. Metoden är kontroversiell men accepteras inom svensk journalistik under förutsättning att allmänintresset är starkt, att metoden är proportionerlig och att ingen onödig skada uppstår. I detta fall skedde kontakten med egendomen genom en öppen inbjudan till volontärarbete, vilket påverkar bedömningen av metodens proportionalitet.

Behandlas granskare olika beroende på vilka de granskar?

De båda fallen illustrerar en skillnad i hur institutioner svarar på extern granskning. När Säpo kritiserades valde myndigheten att erkänna bristerna och vidta åtgärder. När statsministerparets säkerhetsrutiner kritiserades riktades i stället kritiken mot granskarna, både institutionellt och personligt.

Enligt flera medieforskare är detta mönster inte ovanligt. Ju närmare makthavarens privata sfär granskningen kommer, desto starkare blir tendensen att ifrågasätta journalistens motiv och metoder. Samtidigt är det just i gränslandet mellan privat och offentligt som säkerhetsbrister kan uppstå, vilket gör granskningen relevant ur ett allmänintresseperspektiv.

Vilka lärdomar kan dras för den offentliga säkerheten?

För det första behövs en stärkt säkerhetskultur kring Sveriges högsta makthavare, där myndigheter proaktivt identifierar och åtgärdar risker innan de uppmärksammas externt. För det andra behövs tydligare gränser mellan privat, offentligt och stiftelsestyrda verksamheter, i synnerhet när dessa sammanfaller geografiskt och organisatoriskt. För det tredje är extern granskning en del av det demokratiska systemet, och institutioner som hanterar kritik konstruktivt snarare än defensivt tenderar att bygga starkare säkerhetsstrukturer över tid.

Vanliga frågor

Är wallraffning tillåten i svensk journalistik?

Ja, wallraffning är en tillåten journalistisk metod i Sverige, men den ska tillämpas restriktivt. Metoden kräver starkt allmänintresse, att alternativet att skaffa information på annat sätt är otillräckligt och att ingreppet står i proportion till vad som avslöjas.

Vem ansvarar för statsministerns personskydd?

Säkerhetspolisen (Säpo) har det övergripande ansvaret för statsministerns personskydd, medan det operativa ansvaret för livvakter ligger på Säpos enhet för personskydd. Den konkreta säkerheten kring privata egendomar är dock ett delat ansvar mellan myndigheter och de enskilda personerna.

Hur hanterar svenska myndigheter extern granskning?

Svenska myndigheter har i regel rutiner för att ta emot och hantera extern granskning. Enligt förvaltningskultur ska identifierade brister åtgärdas oavsett hur de uppmärksammas. I praktiken varierar dock reaktionerna, från konstruktivt mottagande till defensiv kritik mot granskarna.