Trumps andra mandatperiod: En analys av maktens centralisering

I en ny bok, 'Regime change. Inside the imperial presidency of Donald Trump', ger journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan en ingående bild av hur Donald Trumps andra presidentperiod har utvecklats till en ohämmad maktkoncentration. Boken, som bygger på omfattande källarbete och en exklusiv intervju med presidenten, visar hur politiken alltmer underordnas presidentens personliga behov av hämnd och maktbefästning.

Enligt Haberman och Swan har två faktorer varit avgörande för utvecklingen. För det första har Trump haft mer tid att forma sitt team inför den andra mandatperioden, med strateger och utförare som är villiga att följa hans direktiv. För det andra har de rättsprocesser som inleddes mot honom efter den första mandatperioden blivit en central drivkraft. 'Jag har varit jagad, nu är det jag som är jägaren', sade Trump, och satte omedelbart efter valet 2025 igång en omfattande ombildning av Justitiedepartementet.

Vad kännetecknar Trumps andra presidentperiod?

Boken beskriver en period som präglas av korruption, våldsam retorik och irrationella beslut. Haberman och Swan kallar det, med Steve Bannons ord, 'Pure Trump' – en politik som helt underordnas presidentens egna behov av att berika sig och sina närmaste, bygga sin maktposition och tvinga andra till underkastelse. Exempel på detta är Elon Musks nedmontering av federala myndigheter och tullkriget som hotade att krascha världsekonomin, beslut som fattades utan förankring eller trots högljudda varningar från rådgivare.

Hur fungerar beslutsfattandet i Vita huset?

Enligt boken är beslutsfattandet i Vita huset präglat av oberäknelighet och brist på förankring. Utrikesminister Marco Rubio vågade knappt ge sig ut på resor av rädsla för att missa viktiga beslut. När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu presenterade en anfallsplan mot Iran avfärdades den av både Rubio och CIA-chefen som 'bullshit' respektive 'en fars'. Men när presidenten gav sitt gillande svängde hela rummet. Presidentmakten är total, konstaterar författarna.

Vilken självbild har Trump?

I en avslutande intervju med Trump för boken överlämnade presidenten ett dokument som han hävdade var skrivet av en 'amerikansk historiker'. Dokumentet drev tesen att ingen historisk person – varken Alexander den store, Djingis Khan, Caesar, Hitler, Mao eller Stalin – haft lika mycket makt som Donald Trump. 'Det är intressant, det där med makten', sade Trump, 'och när jag läste det insåg jag att han hade rätt.' Det visade sig att den 'erkände historikern' var en caddy till en av presidentens golfkompisar, som erkände sig vara 'självlärd'. Boken visar att Trumps självbild, där han anser sig ha rätt att göra vad han vill som president med stöd av konstitutionens artikel 2, är central för hans styre.

Vad innebär detta för den demokratiska utvecklingen?

Boken ger en skrämmande inblick i hur långt USA har utvecklats mot autokrati, med allt färre demokratiska, legala och konstitutionella principer intakta. För svenska beslutsfattare och myndigheter är det viktigt att förstå denna utveckling, då den har direkta implikationer för transatlantiska relationer, handelspolitik och global stabilitet. Den ökade centraliseringen av makt och den minskade respekt för rättsstatens principer som beskrivs i boken utgör en utmaning för det internationella samfundet.