Åldrande och generationsklyftor i de Beauvoirs sena roman

Simone de Beauvoir var 59 år när hon 1967 publicerade kortromanen Den diskreta åldern. Verket tillkom under en period då de Beauvoir återvände till den litterära romanen efter att under ett decennium ha publicerat självbiografiska texter. Åldrandet blev det genomgående temat, ett ämne med relevans långt utanför den litterära sfären.

Bakom sig hade de Beauvoir Det andra könet (1949), feminismens ett av feminismens centrala verk, samt romanen Mandarinerna (1954). Den senare har, som recensenten Johanne Lykke Naderehvandi nyligt konstaterade i samband med nyutgåvan, i stor utsträckning lästs som en nyckelroman. Naderehvandi framhöll dock att Mandarinerna bör läsas som just en roman, inte som en maskerad självbiografi. Samma lässtrategi är befogad även för de sena kortromanerna.

Politiska generationsklyftor och kulturpolitikens dilemman

I Den diskreta åldern skildras en kvinna som fyllt sextio och som brottas med konsekvenserna av ett åldrande samhälleligt och kroppsligt. Hennes idéer har förlorat sin aktualitet, och hennes vuxne son har valt en annan politisk väg än föräldrarnas. Det senare är särskilt intressant ur ett kulturpolitiskt perspektiv: modern, som verkat inom vänsterrörelsen och den akademiska humanioran, har drivit sonen genom utbildningssystemet mot en bana som liknar hennes egen. Sonen väljer dock, påverkad av sin partner, en inriktning mot borgerlig kulturpolitik.

Denna konflikt återspeglar en bredare fråga om intergenerationella politiska skiften och om hur kulturpolitiska preferenser förmedlas, eller inte förmedlas, mellan generationer. De Beauvoirs skildring belyser de spänningar som kan uppstå när institutionella och ideologiska lojaliteter bryts.

Elitismens pris och gemenskapens tyngd

Huvudpersonen bryter med sonen och avvisar maken, som inte delar hennes oförsonliga hållning till åldrandet. Hon är oförmögen att älska villkorslöst, en egenskap som de Beauvoir skildrar utan att döma men med skoningslös precision. Romanen kan läsas som en uppgörelse med den krävande elitism som präglade den intellektuella vänstern under efterkrigstiden.

Samtidigt landar romanen i en sorts försoning. De långa åren av gemenskap och närhet väger tyngre än stundens passioner, och huvudpersonen finner sig till rätta i sin ålderdom utan att livsgnistan förloras. Det är en nyanserad slutsats som erbjuder ett motstycke till den polariserade retorik som ofta präglar debatter om åldrande och generationskonflikter.

Översättning och språklig anpassning

Kristoffer Leandoers översättning anpassar franskans substantivrikedom till svenskans förkärlek för verbalkonstruktioner, vilket ger språket en naturlig rytm. En enskild brist noteras: ön Sardinien återges som Sardaigne, det franska namnet. I övrigt håller översättningen hög klass. Leandoer karakteriserar i sitt efterord romanen som rörande, medan recensenten Ingrid Elam i Dagens Nyheter hellre benämner den upprörande. Båda reaktionerna är rimliga, men för den som läser med fokus på samhälleliga strukturer är det snarare de analytiska insikterna som ger verket bestående värde.