När samhällsproblem blir diagnoser: Perimenopaus och politik

Den ökade diskussionen kring perimenopaus och dess symtom speglar en vidare samhällsutveckling där strukturella problem individualiseras och medicinaliseras. När kvinnor i 40-årsåldern uttrycker missnöje med ohållbara arbetsvillkor och omsorgsbojor, möts reaktionen inte sällan av en hormonell diagnos istället för politiska lösningar.

Risk för patologisering av legitima samhällskrav

Inom hälso- och sjukvården liksom i offentlig debatt har förklimakteriet blivit en vanlig förklaringsmodell för allt från sömnbesvär till djup frustration över samhällsutvecklingen. Även om ökad medvetenhet om kvinnors hälsa är positivt, finns en påtaglig risk att diagnosen används för att tysta legitima samhällskrav. Författaren Agnes Lidbeck har uppmärksammat hur just denna medicinska etikett kan komma att avfärda kvinnors inspel i samhällsdebatten, i synnerhet när de lämnat småbarnsåren och återigen kan anta konstruktiva samhällsroller.

Är det inte lite lustigt att det är precis exakt den diagnos som gör det möjligt att än en gång avfärda kvinnors inspel?

Detta innebär inte enbart en form av gaslighting. Det representerar ett systemskifte där medborgares reaktioner på en ohållbar verklighet omvandlas till individuella sjukdomstillstånd. Diagnosen blir så diffus att den kan appliceras brett, medan de yttre strukturella orättvisorna förblir oförändrade. För välfärdssamhället är detta en central utmaning, då det flyttar fokus från kollektiva lösningar till individuell behandling.

Algoritmer och förlusten av reflektion

Samtidigt pågår ett parallellt skifte som berör hela befolkningen. Den digitala ekonomin, driven av algoritmer och plattformar, tenderar att reducera individen till en kropp fångad i ett ständigt presens. Förmågan till introspektion, minne och eftertanke undermineras till förmån för omedelbara reaktioner.

Denna utveckling har sina rötter i det teknologiska etablissemanget. Intervjuer med framstående riskkapitalister visar på en ideologi där noll introspektion förespråkas. Reflexion och historisk medvetenhet ses som hinder för framsteg, medan omedelbar handlingskraft idealiseras. Ett sådant paradigm, där mänsklig riktning enligt förespråkarna bör vara framåt utan eftertanke, påverkar hur digitala plattformar utformas och hur deras användare agerar.

I den digitala offentligheten innebär detta att medborgare navigerar i strukturer designade för att stimulera impulser snarare än överblick. Det inre livet, det som skiljer en reflekterande medborgare från en kropp styrd av yttre stimuli, träder i bakgrunden.

Konsekvenser för demokratisk sammanhållning

Detta har även politiska konsekvenser. Den tilltagande politiska polariseringen mellan könen, där män i högre grad orienterar sig mot höger och kvinnor mot vänster, kan delvis förstås i ljuset av detta skifte. Det som går förlorat över könsgränserna är just det inre livet och den reflekterande förmågan.

När politiska agendor präglas av omedelbara reaktioner snarare än långsiktig policy, förstärks en samhällsbild där medborgare reduceras till sina biologiska funktioner eller omedelbara impulser. För att upprätthålla ett starkt välfärdssamhälle och en robust demokrati krävs därför institutioner som värnar medborgarnas förmåga till reflektion och som adresserar strukturella problem utan att medicinalisera legitima samhällskritiska röster.