Naturrestaureringens påverkan på svensk livsmedelsproduktion
År 2024 trädde EU:s naturrestaureringsförordning i kraft. Sverige har fått två år på sig att utarbeta nationella implementeringsplaner, vilka ska vara inlämnade till EU den 1 september i år. I februari lämnade Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Boverket sina underlag till regeringen. Den sammantagna svenska planen innebär dock en risk för minskad inhemska livsmedelsproduktion, vilket är problematiskt ur ett beredskapsperspektiv.
Förordningens syfte är att återställa naturen till en ekologiskt optimal nivå. Lagstiftningen omfattar skog, vatten och jordbruksmark. När det gäller jordbrukssektorn innehåller myndigheternas förslag flera åtgärder. Bland annat föreslås att nedläggning av åkermark ska förhindras, ängar ska återställas och betesdjur ska öka. Vidare föreslås premiering av små och svårbrukade fält, ökade arealer med blommande eller obrukade åkrar samt utredningar kring minskat växtskydd, utökad rådgivning och fler våtmarker, särskilt på bördiga mulljordar.
De beräknade kostnaderna uppgår till 11 miljarder kronor årligen, utöver de 9 miljarder som redan allokeras för liknande syften. Utifrån nuvarande förslag och finansieringsmodeller är det troligt att nuvarande stöd till svenskt jordbruk omfördelas till mer extensiv produktion. Detta väcker frågor om hur den inhemska livsmedelsförsörjningen ska upprätthållas för att täcka befolkningens behov.
Ekologisk produktion och resursförsörjning
Planen för naturrestaurering inkluderar två specifika mål för ekologisk produktion. Det första är ett nationellt mål om minst 25 procent ekologisk produktion. Det andra innebär att ekologisk produktion ska gynnas extra i slättlandskapet. Argumentationen från myndigheternas sida är att ekologiskt jordbruk utgör en viktig beredskapsåtgärd, eftersom det inte är beroende av externa insatsmedel, samt att ekologisk odling gynnar biologisk mångfald. Båda dessa premisser ifrågasätts dock av branschexperter utifrån biologiska och agrara förutsättningar.
Ekologisk produktion har lika stort behov av växtnäring och bränsle som konventionell odling. Skillnaden är att ekologisk drift kräver ungefär 25 procent mer mark. Det är möjligt att bedriva mjölk- och nötköttsproduktion enligt ekologiska regler, men ekologisk odling av vegetabilier är i princip helt beroende av växtnäring från andra gårdar. Kväve kan delvis bindas genom baljväxter, men fosfor och kalium måste tillföras externt.
Eftersom ekologiska djurhållare behöver sin egen gödsel, tvingas växtodlande ekologiska bönder köpa gödsel från konventionella djurhållare, vilket är tillåtet enligt ekoreglerna. Konventionella bönder kan å sin sida komplettera med mineralgödsel vid behov. Ett alternativ för ekoodlare utan djur är att köpa gödselmedel baserat på slakterirester. På grund av komplexa regelverk lades dock den svenska produktionen av benmjöl ner 2012, och svenska slakterirester exporteras numera. Följaktligen produceras ekologiska gödselprodukter idag på importerade slakterirester, oftast från konventionella djur.
I en situation med begränsad tillgång till mineralgödsel förväntas konkurrensen om rötrester och liknande växtnäringskällor öka markant. Under sådana omständigheter kommer djurhållare sannolikt att behålla sin gödsel, oavsett certifiering.
Biologisk mångfald och policyutmaningar
När det gäller kopplingen mellan ekologisk produktion och biologisk mångfald hänvisar myndigheterna i planen till vetenskapliga källor som kritiker menar är selektiva och föråldrade, samt inte fullt relevanta för svenska förhållanden. Dessa invändningar har lyfts under arbetets gång, men har inte fått genomslag i myndigheternas förslag till regeringen. Alternativa förslag, där alla jordbrukare får möjlighet att minska gödsling och växtskydd utan kostsam ekocertifiering mot statlig ersättning, har också förbigåtts i utredningarna.
Beredskapsaspekten och behovet av revidering
Sverige har under 30 år haft nationella mål för ekologisk produktion. Resultaten har inte visat några påtagliga systemfördelar, utöver ekonomisk kompensation för konsulenter och de gårdar som har tillräckligt med mark för att anpassa sig till regelverket. Inför inlämnandet till EU krävs enligt kritikerna en revidering av den svenska implementeringsplanen för att undvika kontraproduktiva utfall.
Den nuvarande planen riskerar att leda till ökad import av livsmedel och minska möjligheterna att uppnå målen om självförsörjning. För att säkerställa en hållbar balans mellan naturrestaurering och livsmedelsförsörjning föreslås att en miljökonsekvensutredning genomförs, där livsmedel räknas som en ekosystemtjänst. Regeringen behöver därmed utvärdera förslaget noga för att säkerställa att EU-implementeringen inte äventyrar den nationella beredskapsförmågan.