Dagens Nyheter publicerade den 20 oktober 2026 en recension av Naima Chahbouns tredje diktsamling ”Mördarleken”, som skildrar de senaste årens dödsskjutningar bland tonåringar i Sverige. Fenomenet har länge behandlats i svensk rap och spoken word, men tillhör fortfarande sällsynt territorium i den förlagsutgivna poesin, konstaterar tidningens kritiker Viola Bao.
För en publik som följer samhällsfrågor är det ämnet i sig som är nyheten: det grova våldet som under 2020-talet drabbat ungdomar i utanförskapsområden har nu etablerat sig även i den etablerade litteraturen. Frågan om vilka skildringsformer som bäst bär de här erfarenheterna är samtidigt inte enbart konstnärlig, utan berör hur samhället samlar begrepp kring ett av sin tids svåraste politiska frågor.
Åtta perspektiv på ett mord, utan svar
Enligt Dagens Nyheter består ”Mördarleken” av korta dikter som växelvis tillskrivs åtta gestalter: detektiven, reportern, de anhöriga, vittnet, den misstänkte, grannen, offret och läkaren. Ett mord har skett, och läsaren får ta del av gestalternas reflektioner och poetiska fabuleringar. Samlingen ger emellertid aldrig svar på vem som dött, vem som är skyldig eller hur händelseförloppet sett ut.
Recensenten noterar att Chahboun rör sig över ett brett spektrum av genrer och former, från detektivromanen till datorspelet, kortleken och polisförhöret. Titeln anspelar på det faktum att våldet länge skildrats i musiken. Medan rappen ofta utgår från ett vardagsnära perspektiv, närmar sig Chahboun enligt tidningen ämnet mera konceptuellt.
Bland de citat som lyfts fram finns de anhörigas grepp efter otillgängliga svar: ”Lämnade ensamma med våra frågor / tolkar vi varje rörelse / som ett tecken från dig”. Den misstänkte filosoferar över misstänkliggörandets natur, medan detektiven i lyriska utbrott raljerar över dödens statistik: ”Glödande droppar / i statistikens underjordiska flod.”
Kritik: distansen riskerar att bli respektlös
Baos huvudinvändning är att samlingens övergripande grepp skapar distans snarare än närhet. Alla gestalter har enligt recensionen exakt samma röst och tonläge, vilket gör perspektivskiftena föga övertygande. Dikterna uttrycker sig nästan uteslutande i aforismartade utsagor och existentiella sentenser, utan historisk eller platsmässig förankring.
”Snarare än en levande värld och levande röster möter läsaren en cerebral konstruktion befolkad av typer och arketyper”, skriver kritikern, som menar att distansen möjligen är avsiktlig, likt pusseldeckarens opålitliga karaktärer. Men när erfarenheterna reduceras till material för abstrakta tankefigurer framstår greppet, inför ett så sårigt och politiserat ämne, enligt Dagens Nyheter närmast respektlöst.
Omslaget pryds av en medeltida miniatyr föreställande Kain som dödar Abel, och vittnet pekar i en dikt ut en person med ett kainsmärke i pannan. Recensenten lägger detta som en möjlig reflektion över demoniseringen av barn i svensk politik och media, men konstaterar att intentionen förblir oklar. Ett mer involverat intresse för hur misstänkliggörandets logik fungerar i dagens politiska debatt hade kunnat ge temat förankring.
Politisk poesi i traditionens ljus
Frågan om vad politisk poesi kan åstadkomma har på senare år aktualiserats i den svenska kultursfären. Arbetarbladet har i en artikelserie låtit författaren och poeten Göran Greider berätta om den svenska politiska poesins historia, en tradition som sträcker sig från proletärdiktaturens samhällskritik till samtida röster. Chahbouns försök att föra förortens erfarenheter in i förlagspoesin kan läsas mot den bakgrden: en inringning av vem som får definiera de här berättelserna, och på vilka villkor.
Samtidigt pågår en bredare diskussion om huruvida den samtida svenska poesin förmår förankra sina teman i kropp och konkretion. Fokus ställde i en nyligen publicerad recensionsessä frågan ”var finns köttet och nerverna i dagens svenska poesi?”, och menar att den äldre generationens dikare ofta lyckades förvandla myt och natur till dramatisk erfarenhet på ett sätt som nutida samlingar har svårare att matcha. Bao:s kritik av ”Mördarleken” ligger i linje med den diagnosen: temat är angeläget, men behandlingen stannar vid suggestiv antydan.
För den som följer ungdomsbrottslighetens utveckling ur ett samhällsperspektiv är litteraturens roll inte trivial. Skildringar i kultur och medier påverkar vilka berättelser som blir rimliga att berätta om både gärningspersoner, offer och anhöriga, och därmed även förutsättningarna för politiska åtgärder. När barn dödar barn handlar det inte bara om enskilda tragedier utan om strukturer som skolan, socialtjänsten och rättsväsendet förväntas hantera. I det avseendet vore det av värde om poesin på allvar tog sig an hur misstänkliggörandet och demoniseringen fungerar i praktiken, snarare än att stanna vid abstrakta tankefigurer.
En samtalsöppning snarare än ett facit
Dagens Nyheters recension är en enskild kritikers bedömning, men den rör vid en fråga som är större än den aktuella samlingen: vem bär berättelserna om den här generationens våldserfarenheter, och vilket ansvar vilar på den som väljer att gestalta dem i konsten? Chahboun har med ”Mördarleken” i varje fall markerat att den förlagsutgivna poesin inte längre kan lämna ämnet åt raptexterna. Recensionen ger dock vid handen att själva utförandet inte fullt ut motsvarar ämnets vikt.
Vanliga frågor om ”Mördarleken”
Vad handlar Naima Chahbouns diktsamling ”Mördarleken” om?
Samlingen kretsar enligt förlagstexten kring ”det grymma och absurda samhälle där barn dödar andra barn”, med tydlig koppling till de senaste årens dödsskjutningar bland tonåringar i Sverige. Den skildras genom åtta gestalter knutna till ett mord, däribland detektiven, de anhöriga och offret.
Vad är huvudkritiken i Dagens Nyheters recension?
Kritikern Viola Bao menar att diktsamlingens distanserade och konceptuella grepp, med gestalter som saknar egen röst och förankring, reducerar såriga erfarenheter till abstrakta tankefigurer, vilket inför ett så politiserat ämne framstår som närmast respektlöst.
Har tonårsskjutningarna skildrats i svensk litteratur tidigare?
Fenomenet har länge behandlats i svensk rap och spoken word, enligt Dagens Nyheter, medan den förlagsutgivna poesin i stor utsträckning lämnat ämnet åt sidan fram till ”Mördarleken”.