Rosalie Varda förvaltar Agnès Vardas filmarv

Rosalie Varda, dotter till den franska filmregissören Agnès Varda, besöker Stockholm i början av september för den första svenska visningen av den nyrestaurerade filmen Sjunger, sjunger inte (1977). Filmen, som beskrivs som ett feministiskt manifest, följer två unga kvinnors skilda öden och kombinerar en lättsam ton med en tydlig politisk kvinnokamp.

Ett personligt förhållande till filmen

Rosalie Varda fick filmen i 18-årspresent av sin mor, som dedicerade verket till henne med motiveringen att hon var samhällets framtid. I en intervju beskriver hon hur intresset för filmen har vuxit över tid, särskilt bland yngre tittare. Hon konstaterar att även om mycket har förbättrats för kvinnor under de fyra decennier som gått sedan premiären, kvarstår frågor som jämställdhet, kvinnlig frigörelse och aborträtt som aktuella på många håll i världen.

Förvaltningen av ett konstnärligt arv

Sedan Agnès Varda avled 2019 har Rosalie Varda ägnat sig åt att sprida moderns filmer och förvalta arvet efter båda föräldrarna. Fadern Jacques Demy är känd för klassiker som Paraplyerna i Cherbourg. Tillsammans med brodern Mathieu Demy driver Rosalie Varda produktionsbolaget Ciné-Tamaris, som ansvarar för restaurering och digitalisering av föräldrarnas verk.

Rosalie Varda lämnade sin karriär som kostymör för att arbeta nära modern och beskriver sitt nuvarande arbete som ett glädjefyllt äventyr, även om finansieringen av restaureringsarbetet är en ständig utmaning.

Agnès Vardas bestående inflytande

Agnès Varda debuterade som långfilmsregissör 1954 med La pointe courte, en film som betraktas som en föregångare till den franska nya vågen. Trots detta accepterades hon aldrig fullt ut av rörelsens mansdominerade kretsar. Hennes senare produktion, däribland Cléo från 5 till 7 och Vagabond, har skrivit in henne i filmhistorien. För en bredare internationell publik blev hon känd genom den Oscarsnominerade dokumentären Faces places (2017).

Rosalie Varda ser spår av moderns inflytande hos flera samtida kvinnliga regissörer, bland andra Céline Sciamma, Greta Gerwig och Jane Campion. Hon framhåller att moderns fria förhållningssätt och tidiga etablering av ett eget produktionsbolag har gjort henne till en viktig förebild.

Rekommendationer för en ny publik

För den som vill närma sig Agnès Vardas produktion rekommenderar Rosalie Varda dokumentären Efterskörd (2000), som behandlar klimatfrågor, konsumtionskritik och fattigdom. Hon lyfter också fram Cléo från 5 till 7 som ett centralt verk för att förstå moderns estetik och berättarteknik.

Den svenska visningen av Sjunger, sjunger inte äger rum i Stockholm i början av september.

Vanliga frågor om Agnès Varda och hennes filmer

Vilken film av Agnès Varda bör man börja med?

Rosalie Varda rekommenderar dokumentären Efterskörd (2000) som en ingång till moderns produktion, samt Cléo från 5 till 7 för den som vill förstå hennes formspråk.

Vad handlar filmen Sjunger, sjunger inte om?

Filmen från 1977 följer två unga kvinnors olika livsöden och kombinerar musikaliska inslag med en tydlig feministisk agenda. Den beskrivs som ett feministiskt manifest.

Vilken betydelse har Agnès Varda haft för kvinnliga regissörer?

Hennes fria förhållningssätt och tidiga etablering av ett eget produktionsbolag har gjort henne till en förebild för flera samtida kvinnliga filmskapare, däribland Céline Sciamma, Greta Gerwig och Jane Campion.