Ny forskning kartlägger varför vi är kittliga
En ny studie publicerad i tidskriften Nature Human Behaviour visar att kittlighet är ett djupt rotat mänskligt beteende som delas över kulturer. Forskare vid Radbouduniversitetet i Nederländerna och Karolinska institutet i Stockholm har undersökt var och varför människor är kittliga, och resultaten bekräftar delvis Charles Darwins teori från 1800-talet.
Studiens upplägg och resultat
Forskarlaget, lett av Konstantina Kilteni, lät 448 kvinnor och män i åldrarna 18 till 30 med bakgrund i tre olika kulturer och med olika modersmål (nederländska, kinesiska och grekiska) svara på frågor om kittlighet. Resultaten visar på mycket stora likheter mellan grupperna.
Fler än 98 procent av deltagarna uppgav att de hade blivit kittlade någon gång, och fler än 95 procent att de hade kittlat någon annan. Forskarna kunde utifrån svaren ta fram en kittlighetskarta som visar att människor är mest kittliga i armhålorna, på magen och sidorna, runt halsen och under fötterna, men inte alls på huvudet eller i handflatorna.
Darwins teori får stöd
Studien testade fem etablerade teorier om kittlighetens funktion. Endast Darwins förutsägelse fick statistiskt stöd: ju mer sällan en kroppsdel berörs av andra, desto mer kittlig tenderar den att vara.
Vi testade alla fem teorierna. Den enda vi fann statistiskt stöd för var Darwins förutsägelse: Ju mer sällan en kroppsdel berörs av andra, desto mer kittlig tenderar den att vara, säger Konstantina Kilteni.
Sambandet kan också förstärka upplevelsen. Vi kan vara kittliga där andra sällan rör oss, och andra undviker att vidröra oss där eftersom vi är kittliga, skriver forskarna.
Evolutionärt beteende hos människan
Dynamiken med vem som kittlar vem och vilken relation de har matchar den som andra forskare har observerat hos människoapor som bonoboer och schimpanser. Det tyder på att det kan vara ett evolutionärt rotat beteende hos människan.
Som barn hade deltagarna främst blivit kittlade av äldre och av jämnåriga, och som vuxna framför allt av jämnåriga. Den de hade kittlat, eller blivit kittlad av, var oftast en nära vän eller familjemedlem, och i mindre utsträckning en partner.
Skrattets roll
Att skratta är den vanligaste reaktionen bland deltagarna när de blev kittlade, oavsett om de uppskattade känslan eller inte. Även människoapor som blir kittlade låter som att de skrattar, och tidigare forskning har visat att råttor som kittlas ger ifrån sig läten som skulle kunna likna skratt.
Skrattet när vi blir kittlade låter inte likadant som när vi skrattar åt ett skämt eller ser en komedi. Vi vill förstå sambandet mellan att skratta eller le när vi blir kittlade och hur vi verkligen upplever det. En teori är att det kittlingsutlösta skrattet mer är en primitiv reflexreaktion, och inte en glädjereaktion, säger Konstantina Kilteni.
Fortsatt forskning behövs
Än finns det mycket kvar att undersöka, enligt Konstantina Kilteni. Darwins teori förklarar en stor del av mönstret på kittlighetskartan, men inte allt. Fenomenet verkar vara mer komplext än så.
Vanliga frågor om kittlighet
Varför är vi kittliga på vissa ställen men inte andra?
Enligt studien är vi mest kittliga där andra sällan rör oss, vilket bekräftar Darwins teori. Detta inkluderar armhålor, mage, sidor, hals och fotsulor, medan huvud och handflator sällan är kittliga.
Är kittlighet ett evolutionärt beteende?
Ja, studien visar att dynamiken kring kittling hos människor liknar den som observerats hos människoapor som bonoboer och schimpanser, vilket tyder på att beteendet är evolutionärt rotat.
Vad innebär det kittlingsutlösta skrattet?
Forskarna undersöker om skrattet vid kittling är en primitiv reflexreaktion snarare än en glädjereaktion, eftersom det låter annorlunda än skratt vid humor.