Rysk militärstrategi: precisionsbekämpning prioriteras inför framtida konflikt
Ryssland omformar sin militärstrategi efter erfarenheterna från kriget i Ukraina och förbereder sig för ett eventuellt framtida krig med Nato. Enligt Oscar Jonsson, forskare vid Försvarshögskolan, finns tre tydliga riktningar i den ryska utvecklingen: kvantitet, gradvisa offensiver och precisionsbekämpning. Den sistnämnda bedöms vara den viktigaste för nästa krig.
För Europa är frågan om hur den ryska militärstrategin utvecklas avgörande för försvarsplaneringen. Felaktiga bedömningar kan leda till att miljardinvesteringar går till suboptimala system, skriver Jonsson i en analys för Dagens Nyheter.
Vilken roll spelar kvantitet i rysk strategi?
Redan hösten 2022 beslutade den ryska ledningen att utöka de väpnade styrkorna från 1 miljon till 1,5 miljoner man. Planen innefattade uppsättandet av 14 nya divisioner, att jämföra med Europas samlade bestånd av kompletta divisioner som uppgår till en handfull. Beslutet fattades innan drönare och skyttevärn hade blivit en dominerande faktor på slagfältet.
Under hela kriget har Ryssland haft ett betydande numerärt övertag, från 120 000 man i krigets inledning till 700 000 man i dag. Detta övertag har dock inte omsatts i politiska vinster. Tvärtom har den större massan försämrat förmågan att nyttja den, och Ukraina har anpassat sin strategi för att neutralisera fördelarna med numerär överlägsenhet.
Hur fungerar de gradvisa offensiverna?
Den andra riktningen utgörs av gradvisa offensiver, såsom ställföreträdande generalstabschefen Vasilij Trusjin beskriver kriget i Ukraina. Ökningen av sensorer integrerade med billiga verkanssystem upphäver massans fördelar. Det är praktiskt taget omöjligt att koncentrera trupp och överraska motståndaren, vilket utgör grunden för manöverkrigföring, en doktrin som även Sverige förlitar sig på.
Ryssland har därför frångått etablerade doktriner och tillämpar en så kallad praktisk operationskonst med gradvisa offensiver och infiltration med småskaliga förband. Fördelen är ett konstant tryck längs hela fronten. Nackdelen är förluster på över 30 000 man i månaden utan utsikter till större genombrott.
Vad innebär precisionsbekämpning för Ryssland?
Den tredje riktningen, precisionsbekämpning, är generalstabens föredragna utvecklingsväg. Sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger både fruktat och eftersträvat de förmågor som gav USA och dess partners seger: långräckviddig bekämpning och informationsövertag. Västerländsk högteknologi i stället för sovjetisk massa.
På strategisk nivå vill Ryssland kunna strida på liknande sätt som USA och Israel i operationen Epic Fury, där stora delar av Irans militära förmåga slogs ut i högt tempo med få förluster. På operativ nivå ses precisionsbekämpning som ett sätt att bryta det positionella dödläget i Ukraina genom att slå ut motståndarens försvar, ledning och logistik på djupet.
Vilka satsningar görs i det nya rustningsprogrammet?
Försvarsminister Andrej Belousov har meddelat att hälften av medlen i det nya rustningsprogrammet GPV 2027-2036 ska gå till förmågor inom nya vapentyper, rymd, ledning, telekrig och obemannade system i alla domäner. Anmärkningsvärt är att stridsvagnar, fregatter och stridsflyg inte nämns.
Vilka problem kvarstår för den ryska förmågan?
Trots ambitionen kvarstår betydande utmaningar. Ryssland saknar inte robotar eller plattformar, men har bristande förmåga att knyta ihop hela verkanskedjan och uppnå den tempo och precision som västländerna besitter. Stora problem finns inom ledning, lägesbild och verkansbedömning.
Särskilt gäller detta de ryska luft- och rymdstyrkorna, VKS, som är skapade för att stödja en markcentrerad strategi snarare än komplexa luftoperationer. Även om VKS har tillförts nya stridsflygplan finns tydliga brister när det gäller spanings- och ledningsflygplan, som är nödvändiga för precisionsbekämpning.
På operativ nivå har ryska drönarförband dock gjort noterbara framsteg mot ukrainska drönaroperatörer och deras logistik. Ryssland kan snart matcha Ukrainas framgångar med attacker 20 till 250 kilometer bakom fronten.
Vilka slutsatser bör Europa dra?
Den ryska bombkampanjen har rört sig i motsatt riktning mot den amerikansk-israeliska modellen. USA och Israel inledde med de dyraste långräckviddiga robotarna för att uppnå luftherravälde och övergick sedan till billigare bomber. Ryssland har blivit allt mer beroende av långräckviddig bekämpning utan att ha lyckats slå ut det ukrainska luftförsvaret.
Trots kvarvarande problem bör den ryska ambitionen tas på allvar. Precisionsbekämpning blir en alltmer framträdande del av rysk praktik och utgör deras främsta hopp om en snabb vinst i kriget. Utomstående betraktare fokuserar ofta på kvantitet och gradvisa offensiver, men de ryska strategerna ser precisionsbekämpning som det viktigaste i nästa krig.
För att möta denna utveckling krävs i synnerhet de förmågor som Ukraina nu fokuserar på: luftvärn och egen precisionsbekämpning. Om dessa förmågor inte byggs i rätt skala riskerar Europa att stå oförberett inför var den ryska förmågan befinner sig i morgon.