Författaren och radioprofilen Kalle Lind skriver i en personlig krönika i Dagens Nyheter den 8 november att det att skaffa barn blev det bästa beslut han aldrig riktigt fattade. Trebarnspappan, som inför fars dag tackar sina tre söner för livslektionerna, beskriver hur faderskapet lärde honom att passa tider, härda ut och försonas med döden.
Lind, född 1975 i Lund och uppvuxen i Eslöv, är enligt Wikipedia svensk radiopratare, manusförfattare och författare, son till politikern Cecilia Lind och bror till komikern Nils Lind. Hans text, som Dagens Nyheter publicerade i samband med fars dag, blandar självironi med allvarliga reflektioner om föräldraskapets villkor.
Från starkölslunch till fasta tider
Lind beskriver i krönikan hur hans första sons födelse 2004 tvingade honom att strukturera sin arbetssituation. Vid den tiden arbetade han i redaktionen för ett P3-program i Malmö, där en arbetsdag enligt hans egen beskrivning kunde sträcka sig över 17 timmar och innehålla både starkölslunch och spontanbasket i Utbildningsradions redaktionsrum.
Med ett barn som vaknade tidigt förändrades rutinerna. Kvart i sju var fadern och sonen påklädda, klockan åtta satt Lind vid sitt skrivbord på Radiohuset. När kollegorna kom in vid lunchtid var hans inslag färdiga.
Som drivkraft bakom omställningen nämner Lind inte ideal eller engagemang, utan det dåliga samvetet. Det piskade honom att leverera radioinslag så att kollegorna inte fick bära hela lasset, skriver han, och det hetsade honom hem på eftermiddagar utan stopp på krogen. Han understryker samtidigt att han inte rekommenderar någon att skaffa sig dåligt samvete, eftersom det håller honom vaken om nätterna. Men man får i alla fall saker gjorda, konstaterar han.
Vad föräldraskapet lär en förälder
Krönikans huvudspår är frågan om vad barnen lärt honom, snarare än tvärtom. Lind skriver att han lärde sina söner skillnaden på Hasse och Tage, medan barnens mor lärde dem att se folk i ögonen, ta i hand och tacka för maten. Ingen av föräldrarna kom dock ihåg att lära barnen att diska, noterar han lakoniskt.
De djupare lärdomarna handlar enligt Lind om uthållighet och fokus. Med tre söner, som han i texten kallar Knatte, Fnatte och Tjatte efter ankdubbarnas namn, tvingades han utföra sina sysslor i ett evigt kaos. Diskussionerna mellan bröderna, som när den äldste vid åtta års ålder grävde i vem av Knatte och Tjatte som var bäst, var mer tidskrävande än relevanta. De lärde honom ändå att härda ut och att stänga ut andras pockande.
En självlysande sketch och en aha-upplevelse
Textens vändpunkt är en episod som Lind återger i detalj. Hans yngste son haltade, och fadern bemötte det, som fäder gör, med irritation. När skon togs av visade det sig att en häftklammer satt i sulan och stack upp i hålfoten. När Lind sedan frågade om sonen fått en spik i foten svarade bröderna i korus med ett citat ur en av Hasseåtages mest kända sketcher, om hur franska revolutionens bödlar högg huvudena av adelsmän som limpskivor.
Lind beskriver hur han stod häpen och insåg att hans indoktrinering fått fäste. Ur den händelsen växte, enligt hans egen beskrivning, en accepterande inställning till sin egen dödlighet. Han skriver att barnen lärt honom att stå ut med döden som ett faktum, och att han kan dö i trygg förvissning om att han kommer att fortsätta leva, eftersom någon av de tre sönerna långt efter hans frånfälle kommer att bemöta sina egna barn med ett citat ur svensk revyhistoria.
Döden som idiotisk konstruktion och minnet som motgift
Lind, som skrivit flera böcker om svensk populärkultur och revyhistoria, beskriver döden som en sällsynt idiotisk konstruktion. Människan kämpar på, håller kronofogden stången och göder sin terapeut, och så dör hon. Det enda som håller en vid liv är enligt honom minnet, det faktum att någon kommer ihåg att man en gång levde och lät och luktade.
Hans strategi är att vinna över döden genom att tvinga barnen att skaffa barn och sedan tvinga barnbarnen att minnas honom. Skämtsam i tonen, men med en allvarlig kärna: sönerna är monumentet han har varit med och byggt, bättre och vackrare än vad han vågade hoppas på.
En krönika i en tid av föräldradiskussioner
Linds text publiceras i en period då frågor om barn, föräldraskap och familjebildning är föremål för offentlig debatt. I Svenska Dagbladet recenserades nyligen en föreställning om ett par där han vill ha barn och hon inte ser meningen med att sätta barn till världen, enligt Svenska Dagbladet. Samtidigt har frågor om barns bästa i familjehem uppmärksammats i lokalpressen.
Linds krönika skiljer sig från den policyinriktade debatten genom att utgå från den enskilda erfarenheten. Hans slutsats är dock inte privat i den meningen att den saknar allmän giltighet. Han beskriver faderskapet som en institution som tvingar fram struktur, ansvar och eftertanke, oavsett hur illa förberedd den enskilde föräldern är.
Vad säger Lind om sina söner idag?
Han skriver att han är orimligt nöjd med dem. De gör inte som han säger, det har de aldrig gjort, men de gör åtminstone som han gör. De läser böcker, lyssnar på musik, ser på film och kan samtala om sådant han tycker är viktigt.
Vilket råd gav Lind en ung journaliststudent?
I krönikan återger han en korrespondens med en journaliststudent som bad om karriärråd. På frågan hur han fick det att gå runt ekonomiskt som frilansare svarade han: genom att ha hyfsat välbärgade föräldrar. Tipset till den som vill komma igång som frilansare var att skaffa anställning, och på frågan om fungerande rutiner svarade han: skaffat barn, då blev jag så illa tvungen.
Vad är krönikans slutkläm?
Lind avslutar med att tacka sina pojkar för lärdomarna och konstaterar att de i slutändan var värda besväret. Han vet inte om de gjorde honom till en bättre människa, men han var i alla fall med och gjorde dem till bättre människor än han själv.