FN:s klimatförhandlingar COP31 i Antalya kollapsade utan ett övergripande avtal, rapporterade Dagens Nyheter den 22 november 2026. EU och flera andra länder avvisade den överenskommelse som ordförandeländerna Turkiet och Australien hade lagt fram.
Slutdokumentet nämnde inte fossila bränslen efter påtryckningar från bland annat Saudiarabien. Svenska miljöorganisationer beskriver utfallet som allvarligt, men framhåller samtidigt att ett svagt avtal inte nödvändigtvis hade varit att föredra.
Varför kollapsade klimatförhandlingarna i Antalya?
Anja Ipp, klimatsakkunnig på Naturskyddsföreningen, följde förhandlingarna på plats. Hon säger att bråket om formuleringarna stod i bjärt kontrast till klimatkrisens omfattning, men anser att mötets utgång måste bedömas utifrån avtalstextens innehåll.
”Men det är bättre att det inte blir något beslut än att det blir ett dåligt beslut”, säger Anja Ipp.
Martin Wadmark, klimatexpert på WWF, säger att motsättningarna blev tydliga tidigt under mötet. När DN når honom har han precis landat på Arlanda efter hemkomsten från Turkiet.
”Det brukar vara det, men nu fanns det så pass mycket som många parter inte tyckte om i texten som lades fram. Då blev det helt enkelt för svårt att enas. Det här utfallet innebär ytterligare ett förlorat år som vi inte har råd med”, säger han.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uppgav att han var djupt besviken över att COP31 inte resulterade i ett avtal, rapporterar Dagens industri. Det är bara andra gången som FN:s klimatförhandlingar kollapsar. Den tidigare gången var COP6 i Haag för 26 år sedan.
Vilka beslut föll när överenskommelsen stoppades?
Sammanbrottet drabbade inte enbart den centrala frågan om fossila bränslen. Enligt Martin Wadmark föll också mindre politiskt känsliga delar som rörde hav, kolinbindning och klimatförändringen när den övergripande överenskommelsen inte antogs.
”Det var en miss, tycker jag, att inte fånga upp det”, säger han.
För EU och de länder som krävde en tydligare text handlade konflikten om vilken lägsta nivå ett gemensamt beslut måste hålla. I en kommentar i Svenska Dagbladet skriver Therese Bergstedt att utfallet gick att förutse och att ett avtal som inte nämner grundorsakerna till uppvärmningen blev omöjligt att acceptera för majoriteten av länderna på mötet.
Utfallet illustrerar därmed en grundläggande spänning i klimatdiplomatin. Konsensus ger besluten bred internationell legitimitet, men samma krav gör det möjligt för ett begränsat antal parter att hindra formuleringar som andra anser vara nödvändiga.
Ekonomiska intressen bakom låsningarna
Varken Anja Ipp eller Martin Wadmark vill peka ut en enskild syndabock. Ipp lyfter i stället fram att ländernas ekonomiska intressen pekar i olika riktningar. Oljeproducerande stater har intressen i fortsatt försäljning av fossila bränslen, medan Sverige och andra länder har ekonomiska intressen i klimatteknik och gröna lösningar.
”Att mötet havererade är ett resultat av djupa motsättningar mellan världens länder. Det handlar om motsatta ekonomiska intressen. Vi måste på något sätt ta i tu med de ekonomiska drivkrafterna bakom klimatkrisen”, säger hon.
Den analysen flyttar fokus från enskilda ord i slutdokumentet till de produktionsstrukturer och handelsintressen som påverkar förhandlingarna. För svensk och europeisk politik blir sambandet mellan internationella åtaganden, industriell omställning och nationella genomförandebeslut därmed fortsatt centralt.
Kan FN:s klimatprocess reformeras?
Anja Ipp anser att sammanbrottet visar att FN:s klimatförhandlingar behöver reformeras. Hon påpekar samtidigt att reformer kräver konsensus, precis som de ordinare besluten. De motsättningar som försvårar avtal gör det därför också svårt att ändra själva beslutsordningen.
”Det gör det svårt att enas om reformer när spänningarna mellan länderna är så pass stora”, säger hon.
Hon understryker att klimatmötena tidigare har bidragit till förändring, särskilt under de tio år som följt efter Parisavtalet. Frågan är nu om mötena framöver blir en av flera komponenter i den globala omställningen, snarare än den enda arenan för framsteg.
Martin Wadmark ser en möjlighet att kollapsen förändrar dynamiken inför nästa förhandlingsrunda. De mer ambitiösa länderna har ställt högre krav för att gå med på en överenskommelse, vilket enligt honom ökar pressen på det kommande ordförandeskapet att finna en bättre balans.
”Jag tror inte att det här ordförandeskapet var redo för de meningsskiljaktigheter som fanns på bordet. På sikt kan det kanske vara något bra för klimatet, men just nu är det ett nederlag”, säger han.
Frivilliga koalitioner får större betydelse
Båda experterna pekar på initiativ utanför den omedelbara FN-processen. Anja Ipp nämner Santa Marta-processen, ett internationellt samarbete som inleddes i Colombia i april. Omkring 60 länder deltar i initiativet, som bygger på frivilligt deltagande från stater som vill gå före.
”Vi kanske får tänka att det blir olika mindre koalitioner av länder som arbetar tillsammans. Jag tror även på att förändringarna kommer från civilsamhället och näringslivet”, säger hon.
Martin Wadmark lyfter fram Transition Away from Fossil Fuels, Taff, den frivilliga internationella färdplan som Brasilien har tagit fram för att fasa ut fossila bränslen. Sådana initiativ kan enligt honom koppla nationella åtgärder till ett internationellt sammanhang när de formella förhandlingarna inte levererar.
”De frivilliga engagemangen blir allt mer intressanta när sådana här processer fallerar”, säger han.
Vanliga frågor om COP31
Varför sade EU nej till avtalet?
EU och flera andra länder avvisade den fram lagda överenskommelsen. Slutdokumentet nämnde inte fossila bränslen, och svenska observatörer beskriver omfattande missnöje med flera delar av texten.
Har FN:s klimatförhandlingar kollapsat tidigare?
Ja. Det inträffade vid COP6 i Haag för 26 år sedan. Sammanbrottet i Antalya är därmed det andra i förhandlingarnas historia.
Vad händer efter klimatmötets kollaps?
Det kommande ordförandeskapet måste hantera de kvarstående meningsskiljaktigheterna. Samtidigt kan länder arbeta vidare genom Santa Marta-processen, Brasiliens färdplan Taff och andra frivilliga samarbeten.
