Skogsägare som lösning i restaureringsplanen

Den nya regeringen bör fortsätta på den inslagna vägen där markägare ses som en del av lösningen och där biologisk mångfald, klimatnytta och konkurrenskraft kan utvecklas hand i hand. Det skriver Palle Borgström, förbundsordförande för LRF, i en replik med anledning av Skydda skogens debattartikel om regeringens förslag till restaureringsplan.

Icke-försämringskravet i fokus

Den centrala frågan i debatten rör tillämpningen av det så kallade icke-försämringskravet. Regeringen har valt en modell där utvecklingen bedöms som en nettoförändring på landsdelsnivå. Skydda skogen förespråkar i stället en ordning där skog som klassas som livsmiljö i praktiken inte får brukas.

Enligt Borgström riskerar en sådan ordning att skapa omfattande rättsosäkerhet. Det saknas entydiga och objektiva kriterier för alla livsmiljötyper, vilket innebär att markägare kan mötas av skönsmässiga bedömningar och långdragna rättsprocesser. Samtidigt blir rätten till ersättning osäker om brukandet förbjuds genom lagstiftning.

Konsekvenser för skogsbruk och klimatomställning

I myndigheternas förslag till plan bedömdes cirka en miljon hektar skogsbruksmark vara av livsmiljötyp och därmed tvingas undantas från brukande. Det innebär att tusentals bönder inte kan använda skogen som bas för investeringar i jordbruket, att industrier slås ut på landsbygden och att viktiga förnybara resurser som hade behövts i klimatomställningen inte kommer fram.

Borgström pekar särskilt på de negativa incitamenten. Om markägare riskerar att förlora rådigheten över sin mark när naturvärden utvecklas, finns det ingen anledning att investera långsiktigt i att skapa just dessa värden. Systemet skulle därmed motverka sitt eget syfte.

Markägare som en del av lösningen

Debatten handlar om något större än enskilda paragrafer. Över 300 000 privata skogsägare utgör grunden för skogens många nyttor. Genom sitt ansvarstagande skapar de förutsättningar för biologisk mångfald, klimatnytta, fossilfria material, jobb och företagande i hela landet. Det är också deras långsiktiga förvaltning som gör att allemansrätten fungerar i praktiken och att skogen är tillgänglig för hela svenska folket.

Svensk skogspolitik bygger på frihet under ansvar. Modellen har under lång tid förenat produktion, naturvård och sociala värden. En förbudslagstiftning innebär att man lämnar denna modell.

Inventeringar visar ingen nettoförlust

Inventeringar inom Riksskogstaxeringen visar att Sverige i dag inte har någon nettoförlust av livsmiljöklassad skog. Tvärtom utvecklas ständigt nya naturvärden när skogar blir äldre. Genom att tillämpa restaureringsförordningen så att nettoförändringar bedöms på landsdelsnivå kan denna utveckling fortgå. Den skogsägare som låtit skogen bli gammal fråntas inte rätten att bruka sin mark.

Samma logik för jordbruksmarken

Samma logik gäller jordbruksmarken. Ett aktivt och lönsamt brukande är en grundförutsättning för att bevara många av jordbrukslandskapets och betesmarkernas naturvärden. Omfattande inskränkningar riskerar därför att försvaga snarare än stärka den biologiska mångfalden. I jordbrukslandskapet är bonden kanske den mest hotade arten.

Vägval för Sverige

Naturrestaureringsplanen blir ett viktigt vägval för Sverige. Regeringens avvägningar i det nuvarande utkastet försöker kombinera naturvård med aktivt brukande, stärka incitamenten att utveckla naturvärden och samtidigt värna äganderätten. Den nya regeringen bör därför fortsätta på den inslagna vägen, där markägare ses som en del av lösningen och där biologisk mångfald, klimatnytta och konkurrenskraft kan utvecklas hand i hand.