Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman reser i en krönika publicerad 1 november 2026 frågan om vad nära döden-upplevelser egentligen kan säga oss om medvetandet, och kopplar samman aktuell forskning med höstens litterära och konstnärliga utbud. Frågeställningen har väsentlig relevans även för sjukvårdens och omsorgens praktik, där mötet med döende patienter och deras anhöriga är en del av vardagen.
Wiman utgår från under allhelgonahelgen, då de döda traditionellt gör sig påminda, och noterar att tre aktuella kulturella uttryck på olika sätt kretsar kring döden: Per Svenssons postuma bok När jag dog, som nominerats till Augustpriset, Karl Ove Knausgårds nya roman Jag var länge död samt läkaren Pekka Mellergårds bok Vart tar själen vägen?, enligt Dagens Nyheter.
Vad händer i hjärnan när en människa dör?
Mellergård, docent i neurokirurgi och uttalad kristen, har i sin bok gjort ett försök att sluta glappet mellan tro och vetande kring döden. Hans utgångspunkt är de väldokumenterade berättelser som många människor som varit nära att dö för med sig: känslor av frid och lugn, färder genom en tunnel mot ljuset, möten med avlidna anhöriga och upplevelser av att sväva utanför den egna kroppen.
Den vanligaste tolkningen av dessa erfarenheter, skriver Wiman, är att människan i grunden är en själ som bor i en kropp och som vid döden lämnar sitt tillfälliga hem för en andlig dimension. Mellergård ifrågasätter denna bild. Han menar att även det vi kallar själen har sin grund i hjärnans processer.
Konkret händer två saker när en människa dör, enligt Mellergård. Hjärnaktiviteten ökar dramatiskt under den korta perioden mellan att hjärtat stannar och att den verkliga döden inträder. Samtidigt ersätts den vanliga perceptionsförmågan av betydligt mer okontrollerade intryck, ett slags neurologiskt fyrverkeri i en hjärna som håller på att kollapsa. Mycket talar för att det är dessa processer som ligger till grund för nära döden-upplevelserna.
Hjärnan som lagerlokal
I boken liknar Mellergård hjärnan vid en lagerlokal. En döende hjärna klarar inte längre av att sortera intryck och hantera minnen på det sätt den gjort varje ögonblick fram till dess. När funktionerna bryter samman kastas det lagrade materialet omkring huller om buller. Samtidigt, föreslår Mellergård, kan dörren till lagerlokalen öppnas, så att den som befinner sig där inne kan blicka ut mot något helt annat, en annars dold sida av verkligheten.
Wiman beskriver nära döden-upplevelserna som sprickor i tillvaron, där något annat kan anas. Ett gemensamt drag hos dem som haft liknande upplevelser är att rädslan för döden upphör. I Mellergårds bok berättar en cancerpatient att hon varit så skräckslagen inför döden att hon vägrat läkaren att informera hennes familj om cancern. Efter ett hjärtstillestånd vaknar hon i stället glad och närmast lättad, med en känsla av samhörighet med alla människor i världen.
Existentiella frågor i samtidskulturen
Att frågor om döden och livet efter detta har en bred förankring i samtiden framgår av höstens kulturutbud. Wiman pekar på den pågående utställningen Arcana Borealis på konstmuseet Ateneum i Helsingfors, som undersöker hur kvinnliga konstnärer, däribland Hilma af Klint och Tyra Kleen, sedan slutet av 1800-talet förenat konst, esoterik och andlighet. Utställningens centrala teman är förhållandet mellan människan och universum, tillvarons djupare mening och själens odödlighet.
Samtidigt pågår en bredare samtidsdiskussion om dödens plats i livet. Kyrkans tidning har nyligen rapporterat om hur pilgrimsvandringar och existentiella mötesplatser får ökat inflytande i svensk samtidskultur, och Sydsvenskan har låtit Malmöbor berätta vad de tror händer efter döden. Enligt Sydsvenskans reporting väcks de existentiella frågeställningarna om döendet, döden och livet efter detta i allt fler sammanhang.
Mellergårds slutsats: verkligheten kan vara större
I slutet av sin bok drar Pekka Mellergård en försiktig slutsats av sina studier av nära döden-upplevelser, autentiska såväl som icke-autentiska.
Jag kan inte låta bli att fråga mig om verkligheten är större än vi med vår normalt välorganiserade och välstrukturerade hjärna vanligtvis uppfattar.
Citatet, som Wiman återger i sin krönika, fångar den dubbla rörelse som präglar hela texten: en neurologisk förklaring av dödsupplevelserna som samtidigt lämnar dörren på glänt för frågan om en större verklighet. Wiman konstaterar att synen på döden expanderar vår förståelse av både oss själva och världen, även i ett till synes genomförklarade moderna människoliv.
Knausgårds romanserie om Morgonstjärnan, där premissen är att döden upphör när en mystisk stjärna visar sig på himlen, ger Wiman anledning till en betraktelse om hur forskning och fantasi möts i litteraturen. I romankaraktären Syverts beskrivning av livet, vi plockas bort den ena efter den andra, ser han en både krass och vacker formulering av människans villkor.
Wiman avslutar med att Mirakel inte behöver vara mot naturen, snarare mot vad vi hittills vet om naturen. Det är en formulering som sammanfattar den vetenskapliga anspråksfullhet och öppna frågeställning som präglar högens diskussion om döden, medvetandet och gränslandet mellan vetande och tro.
FAQ
Vad är nära döden-upplevelser?
Nära döden-upplevelser är berättelser från människor som varit nära att dö och som ofta beskriver känslor av frid, färder genom en tunnel mot ljuset, möten med avlidna anhöriga eller upplevelser av att sväva utanför den egna kroppen.
Hur förklarar neurokirurgen Pekka Mellergård dessa upplevelser?
Enligt Mellergård ökar hjärnaktiviteten dramatiskt mellan hjärtstilleståndet och den verkliga döden, samtidigt som perceptionsförmågan ersätts av okontrollerade intryck. Dessa processer i en kollapsande hjärna ligger sannolikt till grund för upplevelserna, menar han.
Hur kan resultaten användas i vården?
Mellergårds forskning tyder på att nära döden-upplevelser ofta minskar rädslan för döden, vilket kan ha betydelse för hur patienter och anhöriga bemöts i palliativ vård och i samtal om döendet.